Jag skulle promenera en bit, cirkus fem minuter, med en sak jag skulle lämna bort, (ni som vet, vet, och ni som inte vet, behöver inte veta). Nu var det en sån sak som man inte gärna visar upp sådär lättvindigt. Det går som inte att låtsas att det är helt normal, som när man köper grejer på apoteket. Men vad gör man? Jag orkade inte ta en ryggsäck, för det var en liten sak, dock stor nog för att den inte skulle rymmas i fickan. Såklart. Så jag maskerar den så gott jag kan, klär mig och beger mig ut i snön. Jag försöker dölja så mycket jag kan med min handskbeklädda hand. Tur, tänker jag, att det inte är så mycket folk ute den här tiden. Jag kommer upp på gångstigen, och ser genast att en kille kommer gå ganska snart bakom mig. Nej, tänker jag, nu kommer han säkert stirra på vad jag har i handen, så som man gör när någon bär på något. Så jag försöker liksom vrida saken lite, så den lilla lilla del som är minst maskerad, hamnar framåt. Jag resonerar som sådant, att om jag skulle möta någon så kommer vi passera utan att de kanske ens noterar vad jag har i handen. Men han bakom, han kommer stirra.

När jag når målet, där jag då ska lämna av denna sak, kan jag knappt andas ut, fast de är vana att ta emot sånt. Man går bara inte runt med en sån sak så ofta i en påse.